För några somrar sedan, några år innan arbetslinjen fick sitt genombrott, jobbade jag extra på rättspsyk under min semester från mitt dåvarande jobb. Där visade en intagen mördare mig det här knepet, medan jag övervakade att han inte gjorde något dumt med kniven han fått till låns. Han sa att tjejerna skulle falla som furor.
Med risk för att vara ett par år efter, men detta att YouTube erbjuder en 3D-funktion för upplagda klipp var för mig helt nytt. Eller åtminstone att man utan tillbehör, som grönröda glasögon, kan njuta av 3D på sin egna skärm. De grönröda pappersbågarna vill jag minnas använde jag senast i slutet av 90-talet då Gevalia gjorde en stor deal av att de skulle sända sin reklam i just 3D. Coolt då, nu mest bara fult. En bra bildupplevelse ska inte präglas av skeva färgskalor.
Formatet blir inte det största eller bästa, men utan dyra och outvecklade TV-apparater får det funka som fullgott alternativ. Allt du behöver göra är att hitta en värdig film på YouTube, klicka på 3D-symbolen i verktygsfältet och välja “Utan glasögon”. Därefter ska det bara vara att korsa ögonen, likt man gjorde med 3D-bilderna i Aftonbladets söndagsbilaga för otaliga år sedan. Effekten är densamma och lämnar samma huvudverk efter sig. Se här hur YouTube själva beskriver funktionen och testa sedan att se den här filmen som lämnar en önskan om inte bara vilja ha en 3D-TV, utan också en 3D-filmkamera.
Om ni blott ska göra en sak under 2012 så är det att lyssna till Fredrik Lindströms radioprat i Vinter i P1 som sändes på juldagen, för en vecka sedan. Jag antar att Lindström, som presenteras i programmet som programledare, författare och språkhistoriker, inte behöver en närmare presentation än så men gör sig säkert till minnes hos många som Hassan-gängets kanske roligaste busringare. Under 90 minuter talar han bildat och inlevelsefullt om julen som kommersiell och religiös högtid, och om hur vi framtidsdyrkande människor förför oss själva med moderna profetior. Även om julen som sådan har lämnat oss för den här gången är programmet alltid lika bländande aktuellt för vardera kommunikatör som vill ägna en stund åt samtidsspaning och välavvägda resonemang kring varumärken.
Med sin vetenskapliga och smått satiriska världsbild kan jag utan att skämmas upphöja Lindström till husgud, eller chefsideolog, om man ska ta en mer modern metafor från svenskan. Inte minst sedan hans fullt lika briljanta samtalsserie Vad är en människa? i SVT, som visades i somras. Då lyckades han med konststycket att prata evolutions- och beteendelära i ett format som äntligen reducerade oss människor till de primater vi faktiskt är, på ett alltid lika smart och underhållande vis.
Jag hittade första delen av serien på YouTube (osäker om det är SVT:s egna konto), då det tyvärr tagits bort från deras Play-tjänst. Se spellistan jag snabbt satte ihop här. Svensk TV behöver fler och mer uppmärksammade program av intellektuell och filosofisk karaktär om människan och det är bara att hoppas att Lindström får möjligheten att följa upp med fler program i public service, eller var än han må beredas plats. Dessa två inslag var några av guldkornen från 2011 (även SVT-serien den först visades för en smalare publik på Kunskapskanalen redan under 2008). Så missa inte det, medan jag beställer ett exemplar av När börjar det riktiga livet?.
Gott nytt 2012.
I början av januari sände SVT en dokumentärfilm om kroppsspråk – Vårt hemliga kroppsspråk. Nu några veckor senare tog jag mig äntligen tid att se den på SVT-Play. Gör det ni också, innan den försvinner den 6 februari.
Dokumentärfilmen är lika lång som intressant. För den som är bevandrad i ämnet sedan tidigare kan den kännas simpel i sitt utförande, men för den bredare SVT-publiken är jag övertygad om att den gav en ny och djupare insikt i sättet vi människor kommunicerar med varandra – vare sig vi är medvetna om det eller ej.
Det finns dock särskilt en sak jag reagerar på i filmen. Som i så många andra böcker, artiklar, bloggposter – och nu filmer om kroppsspråk, finns det en iver att procentsätta den mellanmänskliga kommunikationen. I just Vårt hemliga kroppsspråk väljer man att procentsätta kroppsspråket så högt som 93% av den totala mellanmänskliga kommunikationen. 7% skulle alltså enligt filmen utgöras av de ljud vi lyckas krysta ut och de lukter vi avger under ett samtal/en interaktion. I andra samanhang har jag ramlat över siffror som hamnat på allt mellan 50-90%.
En tydlig tendens är att ju mer författaren/föreläsaren saluför sig som kroppsspråkexpert, desto högre blir också siffran. Det räcker med en snabb googling på “kroppsspråket utgör” för att få en snabblektion i hur en slumpgenerator fungerar. Problemet som återkommer är att alla hänvisar till “en undersökning” eller att “forskning visar”, utan att vidare styrka påståendet eller källhänvisa. Mig veterligen har det aldrig publicerats någon seriös forskning som kunnat visa på att kroppsspråket utgör mer eller mindre än någon annan del. Något jag också vill hävda är strikt omöjligt att ta fram. Varför? Därför att kommunikation är kontextberoende.
En sändare som står bakom ljudisolerat glas har störst lycka av att använda sig av kroppsspråket om han vill förmedla något till mottagaren, medan rösten fungerar allra bäst i ett samtal över telefon. Sedan har vi faktorer som brus och egen perception, som precis vid all annan kommunikation ser olika ut för varje unika tillfälle.
Låt oss en gång för alla avfärda alla försök till att procentsätta kroppsspråkets betydelse. Kroppsspråkexperter, vi hör er ändå.
Är man, som jag, på jakt efter lägenhet i Stockholm får man vara beredd på att leta igenom en aldrig sinande ström av annonser. Den ena lika hutlöst dyr som den andra. Men en bostadsmarknad som är säljarens leder inte bara till höga hyror och priser, den lockar också till sig mindre seriösa personer som vill göra snabba pengar. På Blocket, som är den största av annonssajter, dyker det titt som tätt upp annonser som är för bra för att vara sann. Något de också oftast är.
Idag hände det igen. I den mailbevakning jag har för bostäder i Stockholm dök så den perfekta lägenheten upp. En nyrenoverad och välplanerad tvåa på Drottninggatan som skulle hyras ut till en pris som var, just det – för bra för att vara sant.
I en första anblick framstår det hela som väldigt trovärdigt. “Carl” som står som annonsör anger sitt telefonnummer (som dock inte finns att hitta på hitta.se) och visar upp flertalet fräscha bilder på lägenheten som “uthyres omgåeende”. Som pant för denna pärla till lägenhet krävde “Carl” två månadshyror á 6 800kr i deposition.
Om jag hade valt att ringa denna “Carl” är jag övertygad om att jag kommit till ett nyinförskaffat kontantkort där han som svarar förmodligen fått ett jobb utomlands och snabbt måste hyra ut sin lägenhet. Min känsla säger också att denne heter något annat än just Carl.
Nu gjorde jag inte detta, utan jämförde istället bilderna mot hur husen ser ut på samma adress. Värt att notera är att fönsterna i lägenheten skiljer sig helt från de som återfinns på den riktiga adressen. Huset man skymtar utanför har även de en helt annan konstruktion och min gissning är att “Carl”, av kvalitén på bilderna att döma, plockat dem från en seriös mäklares hemsida.
Titta själva:
Och jämför sedan med Google Street View:
Så, för att undvika att bli lurad på en deposition i utbyte mot en nyckel som aldrig dyker upp, kolla alltid upp bilder och adress. Google, Hitta och Eniro har gjort det barnsligt enkelt för oss att vandra längs gator på distans. Och betala för allt i världen inte någon deposition till någon du inte känner, om du inte redan fått tillträde till lägenheten.
Har du sedan en lägenhet i Stockholm som är bra, sann och ledig. Hör då av dig till mig så lovar jag att vårda den som om den vore min egen. Kontaktuppgifter finns längst upp på sidan.
Att förstå medier, hur de fungerar, tänker och reagerar, är en hel vetenskap. På riktigt alltså. På universitetet och institutionen jag läser kallas det Medie- & kommunikationsvetenskap och är en bland de viktigaste kunskaperna en PR-konsult kan besitta. Förstår man medielogiken och nyhetsvärderingen, vad som går genom filtret och blir en nyhet, ett samtalsämne och ibland en del av samhällets kollektiva medvetande kan man också påverka densamma.
En gammal fras för att enkelt förklara medielogiken och nyhetsvärderingen är “hund bet man”, som i motsats till “man bet hund” knappast ges spaltmetrar (annat än i torrlagda lokaltidningar). En man som biter en hund däremot är uppseendeväckande, således också värt att rapportera om.
Ibland händer det att verkligheten överträffar dikten, som i det här fallet då Sundsvalls Tidning slog på stora “man bet hund”-trumman.
I klippet nedan ser vi Neo, en darn good PR-konsult, som idkar issues management efter att ha genomskådat det till synes (o)logiska.
There is no spoon.
De senaste dagarna har vi sett resultatet av vad dålig retuschering och dåligt PR-arbete kan leda till. En fotograf, som inte var proffsig nog att söka bra bilder i första läget, kände sig tvungen att bättra på BP:s arbetsinsatser vid oljeläckan. I BP:s fall var det bilder som nog ingen hade brytt sig nämnvärt om, om det inte vore för att fotografen fick för sig att redigera dem. Istället fick de snabbt spridning och sänkte genast trovärdigheten ytterligare för BP och deras saneringsarbete. Vad blir nästa PR-katastrof för BP, och framför allt när får vi se slutet på den miljökatastrof som nu breder ut sig i mexikanska golfen? Klart är att det väntar ett dubbelt saneringsarbete för BP, vars varumärke nu värderas till 0$.
Politikerveckan i Almedalen bjöd inte endast på rosémingel, partiledartal, skandaler och oändligt antal seminarier. Det upptäckte jag nu i efterhand då jag gick igenom riksdagspartiernas YouTube-kanaler. På scen innan Fredrik Reinfeldts inledande tal på söndagen uppträdde t.ex. Mange Schmidt, Willie Crafoord och Sofia Talvik med moderaternas vallåt Flyter. Det ska nämnas att framträdandet är bland det sämsta jag beskådat, men låten bär på ett gung och (ganska intetsägande) budskap som gör det lätt att ta till mig den som självvald sommarplåga. Men allra, allra bäst var Moneybrothers framträdande innan Mona Sahlins tal.
Till skillnad från Reinfeldt så hann jag inte med att lyssna på Sahlin innan jag lämnade ön, men så här i efterhand grämer jag mig nog mest för att jag faktiskt missade Anders Olof Wendins grymma framträdande.
Jag är inte överdrivet förtjust i den rojalistiska yra som dragit över landet den senaste tiden. I ett jämlikt och demokratiskt land, som vi säger oss leva i, är det en skymf mot allt som är anständigt när landets högsta ämbete går i arv. I ett modernt samhälle, som vi hävdar oss vara, ska var och en kunna skapa oss vår egen lycka – ja, till och med att kunna bli statschef. Helgens firande är därför inget annat än ett firande av en feodal avkomma, ovärdig ett modernt land.
Med det sagt finns det såklart flera (kortvariga) positiva aspekter med kronprinsessans bröllop. Den förstklassiga uppvisningen av huvudstaden måste ha befäst bilden av Stockholm som en av Europas vackraste sommarstäder. Och ur ett nationellt perspektiv har brudparet framkallat en blågul våg av eufori, annars bara värdig en svensk VM-medverkan. Nu förutsätter jag att vi sluter upp lika starkt bakom den svenska demokratin, den 19:e september. Hänger SL på?.
Sent under bröllopskvällen höll så Herr Daniel Westling sitt bejublade tal till Victoria och festdeltagarna (notera att han inte talade till de hundratusentals TV-tittare som bänkat sig till parets ära). Det var en påtagligt nervös Daniel Westling som på ett imponerande sätt talade, på både svenska och engelska, om parets starka kärlek till varandra och den långa vänskapen som lett fram till denna kväll på slottet. Och svenska folket smälte som is.
För mig framstår inte talet som något extraordinärt, den skeptiker jag trots allt är. Men det är inte till mig som Daniel och monarkin talar till. Det är på retorikens pathos som Daniel bygger sitt tal. Det är med pathos Daniel kompenserar sin tidigare ifrågasatta ethos. Det är med pathos Daniel fyller den milsvida avsaknaden av logos. Det är med “störst av allt är kärleken” som Daniel gör svenskarna knäsvaga och tårfyllda.
Det är inte bara Daniels tal som kan analyseras med hjälp av retoriken. Frågar ni mig står också hela hans framtid som prins på spel, allt beroende på hur han, prinsessan och monarkin hanterar retorikens pathos. Så länge kungahuset förser svenska folket med känslosvall, glädjetårar, kärleksförklaringar (pathos) och militära uppvisningar (ethos) kommer det att bestå. Upphör det, då kommer de få svårt att förklara och motivera sin existens. För någon logisk förklaring (logos) till att vi än idag har ett svenskt kungahus kommer vi aldrig att finna.
Gammedia om talet: SvD, SvD, AB, Expressen
Extra läsvärt: Katrine Kielos i AB
Den här reklam-planschen hittade jag i en tunnelbanevagn, eller om det var på ett tåg, i vintras. Det den säger till oss är att ALDRIG smsa till 71501, eller?
(Klicka på bilden för större version)